Så var helgen över och bussförarfinalen likaså. Det var i lördags som bussförar-sm gick av stapeln i Kumla utanför Örebro. Avfärden kändes lite snöplig med en chokladask och (som jag sedan upptäckte) en kvarglömd väska.
Dagen började för min del strax efter sex på morgonen. Rätt tidigt med tanke på att det var lördag och jag faktiskt var ledig. Med nybryggt kaffe i muggen satt jag i bilen och var på väg med Eniros vägbeskrivning bredvid mig. Framåt Örebro var kaffet slut för länge sedan och jag började intressera mig för vägbeskrivningen.
Eniro brukar överraska med lite felaktigheter här och var. Den här gången var väl första överraskningen snarare att Örebro byggt en ny rondell vid avfarten från motorvägen. Färden fortsatte genom Örebro på jakt efter den väg jag skulle svänga in på till höger. Det slutade med att jag råkade hitta vägen som jag skulle svänga in till vänster på enligt nästa punkt. Lyckligtvis fanns inga trafikpoliser eller end medtrafikanter i sikte inför den stundanden vänstersvängen. Den beskrivninge får räcka ;).
Finalen hölls hos Trafikcenter med adress Ytongbanan, Kumla. Den adressen finns inte enligt Eniro och den kartbild jag hade skrivit ut från hitta.se var inte tillräckligt omfattande. Jag körde ett varv i ett industriområde utan framgång. Hittade ut till riksväg 51 som jag valde att köra två mil åt fel håll innan jag insåg mitt misstag, vände och smidigt hittade Trafikcenter.
Jag var först på plats med en dryg timmes marginal, men det dröjde inte länge innan den första konkurrenten dök upp, Carola från Busslink, Norrtälje. Vi hade ett underhållande samtal i väntan på att övriga 18 finalister skulle dyka upp och det hela drog igång.
Vi delades in i fem grupper med fyra personer i varje. I min grupp ingick bland annat Mathias Axelsson som var en trevlig prick.
Swebus verkade vara nöjda med att sju av tjugo finalister kör för Swebus alternativt Swebus Express och har lagt upp en nyhet på sin hemsida. Den har också gått ut som pressmeddelande. Däremot tycks ingen ha uppfattat att vi är två finalister från Swebusgaraget i Kallhäll – möjligen för att man lyckats ange min postadress istället för garage på listan. Lite tråkigt kändes det också att det inte alls uppmärksammats lokalt.
Väl under finalen fanns dock representanter från Swebus på plats och jag förmodar att det dyker upp en artikel i kommande personaltidning.
Själva finalen bestod av fem delmoment:
Halkkörning
Ett intressant moment där en undanmanöver skulle utföras på halkbana med buss. Mest spännande av allt var att det hela utfördes i en lite udda busstyp som man inte fick någon möjlighet att vänja sig vid i förväg.
Spänd av förväntan tog jag plats och accelerade upp till angivna 60 km/h, passerade krönet och bromsade hårt. Bussen bromsade fint. Jag släppte bromsen en aning och passerade hindret till höger, styrde tillbaka och stannade. Det kändes som jag hade full kontroll hela vägen. Den stora funderingen är hur stora variationer i resultat som förekom och om det verkligen var möjligt att bedöma några skillnader.
Manöverkörning
Bara att minnas banan kändes som en utmaning. Att dessutom pricka “hinder” med hjulen och köra rätt på en pinne kändes väldigt bakvänt – normalt försöker man undvika att köra på saker. Lugnt och fint trots att det gick på tid i och med krängningsmätaren i bussen. Slalombana som avslutades med en sväng som var svårare än väntat. Dessutom lyckades jag komma in fel i slalombanan. Därefter fickparkering med buss. Det var första gången jag försökt mig på något sådant.
Sedan avslutades manöverbanan med slalombackning – den delen gick dock riktigt bra.
Teori
60 teorifrågor på 40 minuter med STRs program; sluttest buss. Teorin trodde jag satt. Jag hade tänkt öva, men hann inte riktigt med det. Resultatet blev 55 av 60 vilket jag är grymt missnöjd med. Klart godkänt resultat om det inte varit final. Den där trafikläraren hade givetvis fullpott.
Sparsam körning
Den här grenen utfördes i “simulator”. En laptop med ratt och pedaler utan minsta likhet med buss. Det kändes snålt med de 45 minuter som erbjöds. Hade jag fått köra banan någon gång till hade jag troligen förbättrat mitt resultat. Programmet hade också en inbyggd lärare som lämnade tips som i vissa fall försämrade resultatet. Det hela kändes inte speciellt verklighetstroget, men jag förmodar att det fungerar utmärkt för utbildning och lära elever tänka ecodrivning.
HLR
Det här delmomentet har klara utrymmen för förbättringar. Jag har tappat räkningen på antalet HLR-kurser jag gått, men den här var nog sämst hittills. Tävlingsmomentet bestod av kryssfrågor som ofta handlade om relativt ovidkommande detaljer. Det är givetvis ett område som är svårt att tävla inom, men jag hade förväntat mig (och hellre sett) frågor om olika scenarion istället för detaljer om antalet kompressioner som bör göras vid HLR för att inte tala om frågor om normal andning och vilopuls.
Det hela slutade dock lite snöpligt. Manöverbanan hade dragit ut på tiden och vi fick vänta en dryg halvtimme på att den sista gruppen skulle bli klar. Avtackning med chokladask och så fick vi åka hem. Om en vecka eller så kommer det första resultatet och de tre bästa blir inbjudna till prisutdelning utan att veta om sina inbördes placeringar.
Hur det gick återstår alltså att se. Konkurrensen kändes hård och jag har inga illusioner om att vinna. I värsta fall hamnar jag på plats 20, men det visar sig inom kort.